Gymnasiestudier med särskilt stöd
Har du frågor om gymnasiet? Vi hjälper dig! Här kan du läsa frågor från andra besökare på gymnasium.se och våra svar på dessa. Välj ett ämne i listan nedan eller scrolla längre ner för att se de senaste frågorna och svaren.
Just nu tar vi inte emot nya frågor.
Sök
Högskoleförberedande program
Antal frågor
Yrkesförberedande program
Antal frågor
Övrigt
Antal frågor
Senaste frågorna i ämnet: Gymnasiestudier med särskilt stöd
Jag ska börja gymnasiet nu till hösten och jag ska gå den naturvetenskapliga linjen. På högstadiet hade jag särskilt stöd och anpassningar (bl.a anpassad studiegång). Min förra skola (där jag gick i högstadiet, alltså) var väldigt bra på att anpassa så att det fungerade för mig och jag hade en väldigt bra mentor som hjälpte mig mycket. Nu är jag väldigt orolig för att jag inte kommer få något stöd i gymnasiet. Gymnasiet är ju inte obligatoriskt och alla snackar om hur mycket eget ansvar det blir. Jag har inga problem med att ta ansvar, men jag har ändå behövt visst stöd för att klara av min skolgång.
Skolan jag ska börja på är väldigt stor och jag är rädd för att det ska påverka om man kan få några anpassningar eller inte. Jag har genomgått NPF-utredning av en psykolog, men jag har ingen diagnos. Detta, och att jag har bra betyg (jag har inte svårt att lära mig saker, det är allt det andra runt skolan som blir problematiskt), tror jag drar ner chansen ganska mycket att jag ska få tillräckligt stöd.
Hur ska jag göra? Är de skyldiga att ge mig det stödet jag behöver? (Även om jag egentligen inte har någon NPF-diagnos?) Eller behöver jag klara mig helt själv från och med nu?
Jag kommer att träffa specialpedagogen och min nya mentor innan skolan börjar.
Förlåt för en lång text, jag är väldigt tacksam för svar.
Hej,
Skolan ska göra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen om en elev behöver det. Det här kallas för extra anpassningar. Om anpassningarna inte är tillräckliga kan eleven ha rätt till särskilt stöd.
Om de extra anpassningarna inte räcker till eller om det bedöms att extra anpassningar inte kommer att vara tillräckliga ska rektorn se till att utreda om eleven behöver särskilt stöd. Skolan ska också utreda en elevs behov av särskilt stöd om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Oftast gör lärare och personal ur elevhälsan utredningen. Om den visar att man behöver särskilt stöd ska skolan ta fram ett åtgärdsprogram, det vill säga en skriftlig, konkret plan för vilken form av särskilt stöd som du behöver för att uppnå kunskapskraven.
Du kan läsa detta på Skolverkets webbplats men du kommer att få mer konkret information från din nya skola så ta upp dina tanka med dem när du träffar dem innan skolstarten.
Lycka till! /Petra,SYV
Jag går i nian nu (född -95) och har en Asperger diagnos. Jag har gått i en specialklass för personer med Asperger (årskurs 7-9). Tyvärr har jag inte kunnat gå hela dagar utan endast halvtid. Men jag har haft egen undervisning så jag har arbetat mycket effektivt under den tid jag varit i skolan, detta både enligt mig själv men framför allt av lärarna.
Dessvärre är jag endast godkänd i svenska, engelska, matte och so-ämnena, vilket gör att jag inte är behörig att söka till en gymnasieutbildning. Detta i och med den nya gymnasieskolan, Gy2011. När vi lade upp vilka ämnen jag skulle läsa så prioriterade vi kärnämnena då det möjliggjorde att jag sedan skulle kunna söka till valfritt gymnasium. Men, som vi alla nu vet, så ändrades reglerna/villkoren för att få gymnasiebehörighet och nu saknar jag alltså den då vi prioriterade kärnämnena.
Det känns dj***igt surt!
Min fråga är vad jag gör nu? De finns två förslag vi jobbar på i dagsläget, men vilket är det bästa att välja för mig?
ALTERNATIV 1
Jag har fått en plats på/i en gymnasieskola/-klass för personer med Asperger syndrom, men då jag inte trivs i miljöerna samt med personalen där börjar jag att tvivla på det. Personalen på den aktuella gymnasieskolan/-klassen berättade att jag får räkna med en studietid på minst 4-5 år om jag ska kunna läsa upp till gymnasiebehörigheten för att sedan börja på "den riktiga" utbildningen. Dessutom lovade dem en hel del saker i höstas som de nu kraftigt förnekar att de gjort/kan erbjuda!
Så det första alternativet är att jag ändå börjar där. Nackdelen (utöver ovannämnda) är att jag då inte kan läsa den inriktning jag vill, Samhälls- eller Teknikprogrammet. Samt att jag definitivt inte tänker läsa 4-5 år på gymnasiet!
ALTERNATIV 2
Jag har blivit erbjuden att gå ett extra år (två terminer) i min nuvarande skola/klass för att läsa upp bl.a. no-ämnena. Samt att med gymnasiebehöriga lärare läsa gymnasiebaserade kurser. Därefter har jag alltså gymnasiebehörighet vilket möjliggör att jag kommer kunna söka valfri gymnasieutbildning till höstterminen 2012.
Problemet med alternativ nr. två är att jag då kommer att vara ett år äldre när jag söker till gymnasiet.
Är det något problem med det?
Är det konstigt/ovanligt att vara ett år äldre än de andra i en gymnasieklass?
Samt hur gör man om man ska söka till ett gymnasium när man inte gör det "rätt år"?
Vi har även pratat om att man sedan ska kunna söka till gymnasiet årskurs 2, dvs. "rätt" år för mig, efter att ha gått det här extra året och läst upp till 12 godkända ämnen samt delvis läst gymnasiebaserade kurser.
Men, är det överhuvudtaget möjligt att göra någonting sådant? För det låter lite konstigt.
------
Så, detta är min situation. Vad tycker ni att jag ska göra? Ni kanske har några helt andra tips/förslag att ge?
Det ska också tilläggas att gymnasieprogrammet ska vara högskoleförberedande, därav 12 godkända ämnen.
Jag får panik och mår skitdåligt över detta!!! Hjälp!!!
Hej,
Tack för din fråga. Det är en klurig situation du har hamnat i, och omöjligt för en utomstående att säga till dig vad du ska göra. Oavsett vilket alternativ du väljer kommer du med vilja och envishet med stor säkerhet att kunna ta din gymnasieexamen inom några år.
Vad gäller det första alternativet, att läsa introduktionsprogram (IM) på gymnasiet för att få behörighet att sedan läsa vidare: detta är den vanligaste lösningen och innebär visserligen att du får läsa ett eller ett par år extra på gymnasiet, men om du väljer att gå om sista året på högstadiet kommer du också att ta studenten ett år senare än dina jämnåriga. Detta verkar vara något du oroar dig för, men det är absolut inte ovanligt eller konstigt att läsa gymnasiet eller högstadiet med klasskamrater som är något år äldre eller yngre. Exempelvis är det många som pluggar utomlands för att sedan komma tillbaka till Sverige för att återuppta sina gymnasiestudier där de lämnat dem ett år tidigare. Man kan också vara frånvarande på grund av sjukdom eller personliga orsaker, vilket är helt normalt.
Du nämnde också ett tredje alternativ, där du ska kunna söka till gymnasiet årskurs 2, dvs. "rätt" år för dig, efter att ha gått det extra året och läst upp till 12 godkända ämnen samt delvis läst gymnasiebaserade kurser. Detta låter som en lösning som skolan tagit fram till dig och är det så att du orkar läsa in alla ämnen under ett år kan detta vara ett sätt för dig att klara av din gymnasieexamen på kortast möjliga tid.
Du måste själv fatta beslutet om hur du ska göra, men det låter som att du har drivna och engagerade pedagoger på din högstadieskola och förhoppningsvis kan de hjälpa dig att läsa ett extra år för att sedan gå vidare med gymnasiet oavsett vilken årskurs du börjar om ett år. Stort lycka till!
Jag undrar var finns det ett gymnasium för döva och hörselskadadade?
Hej!
Det finns en sida som har samlat information om olika skolor http://www.dhb.se/?id=86 Här hoppas jag att du kan få den information du söker.
Med vänlig hälsning
Maria
Informationsavdelningen
Studentum AB
www.studentum.se
Hitta din utbildning!