Att börja där du är
Igår fick jag ett mejl. En kille på ett gymnasium i en mellanstor svensk stad berättade att han ville göra skillnad. Han hade en idé om att åka till mellanstadieskolor för att föreläsa om mobbning och frågade hur han skulle gå tillväga. I mitt jobb som eventansvarig på antimobbningsorganisationen Friends får jag ofta mejl om liknande idéer. Jag blir alltid lika glad över engagemanget och ställer alltid samma motfråga:
- Hur ser det ut på ditt gymnasium? Har du funderat på att engagera dig där?
För jag vet att mobbningen inte försvinner så snart grundskolan är över. Hierarkierna, statusmarkörerna, gliringarna och hånskratten finns på gymnasiet också, om än i en mer subtil form. Det kanske inte är någon som blir slagen öppet på skolgården, men varför går alla iväg så fort en viss person närmar sig? Varför är det ingen som hälsar på den tysta killen i klassen? Varför sprids det rykten på instagram om vad den där tjejen gjorde under helgens fest?
På mitt gymnasium var det i alla fall så. Det fanns en kille som alltid satt ensam i matsalen, alltid med huvan uppdragen över huvudet och så fort någon gick förbi stirrade han ner i fiskbullarna på tallriken, rädd att någon skulle säga någonting elakt. Det fanns också en tjej som hade flytt från krigets Irak och som aldrig blev inkluderad i gemenskapen. Ingen frågade vad hon hade varit med om, någon sa att det var bäst att lämna henne ifred.
Ärligt talat gjorde jag inte så mycket för att stoppa detta. En gång satte jag mig bredvid killen som satt ensam i matsalen, men det var bara en gång. En gång frågade jag tjejen från Irak om hon ville hänga med till cafeterian, men det var också bara en gång. Däremot hade jag inga problem att föreläsa på min gamla mellanstadieskola om varför det är fel med mobbning.
Så varför kan det kännas lättare att föreläsa om mobbning på en mellanstadieskola än att faktiskt sätta sig bredvid killen som sitter ensam i matsalen? Kanske för att det känns lättare att ta itu med problem längre bort, än i vårt eget klassrum. Kanske för att vi är rädda. Rädda för att också hamna utanför, rädda för att inte ha en given plats i gemenskapen. Vårt mod rinner liksom av när det blir skarpt läge. Så är det i alla fall för mig. Jag vet vad som är rätt, men ändå gör jag det inte. Ändå är jag tyst.
Men tänk vad mycket som skulle hända om vi började förändra där vi är. Mitt bland våra kompisar, mitt i våra klasser. Kanske vågar vi säga ifrån när någon yttrar en sexistisk kommentar eller en rasistisk gliring? Kanske vågar vi berätta för de vuxna på skolan om vad som egentligen sker i korridorerna, i omklädningsrummet och på nätet? Kanske kan vi börja inkludera den som ingen annan pratar med? Det kanske räcker med att vi börjar säga HEJ?
Så du som läser det här. Hur ser det ut på ditt gymnasium? Kan du engagera dig där?
Malina Abrahamsson
Stiftelsen Friends
malina.abrahamsson@friends.se
[Facebook:like]