Natten till den 5 november 2009 anländer nio ungdomar från Lerums Gymnasium till Bangalore. Med sig har de tre lärare och en rektor. Efter att ha passerat passkontroll, tull och en feber-scanning för att upptäcka svininfluensa, kommer gruppen ut från flygplatsen.
De förväntansfulla möts av tre volontärer från Centre for Social Action (CSA), organisationen som står som värdar för utbytet. En nattlig färd i skranglig buss leder fram till slutmålet: Christ University. En kort första natt mynnar ut i en första dag som ägnas åt att insupa de första intrycken av Indien: smaker och ljud, dofter och stanker, heliga kor och galen trafik, fattigdom och rikedom, tiggeri och shopping. Dag två består av möten och en rundvandring på skolan. Det bestående minnet är dock besöket i ett av Bangalores slumområden.
Vi är spända när vi stiger ur bussen och går in i Rajanegar. Vågar vi verkligen ge oss in i ett slumområde i en indisk storstad? De första minuterna känns smått obehagliga men känslorna övergår snart till förundran, glädje och hoppfullhet. Vi möts av glada och nyfikna som gärna vill visa oss sin stadsdel och som ännu hellre vill vara med på bild. Med hjälp av volontärerna från CSA får vi en fantastisk upplevelse bland slummens invånare. De visar hur de, med hjälp av CSA, kan bygga nya hus, hur de startat en återvinningsanläggning, hur barnen får läxhjälp efter skolan och hur kvinnorna i så kallade self-help groups lyckats spara ihop tillräckligt med kapital för att kunna hjälpa varandra med små mikro-lån. Framför allt visar de upp en värdighet och en framtidstro som är alldeles överväldigande. Vi återvänder till skolan med en känsla av att det verkligen går att skapa utveckling.
När kvällen övergår i natt sätter vi oss i en grupp för att åka till Coorg, som ligger i ett område av nationalparker på gränsen mellan de tre delstaterna Karnataka, Kerala och Tamil Nadu. Resan tar hela natten och när vi kommer fram till vårt läger i gryningen består det av små hyddor med tak av gräs, enkla toaletter och ingen dusch. Vi sover åtta stycken, tätt intill varandra, på en hård träbrits. Ett späckat program får oss dock att glömma lägret under dagen och när det blir kväll somnar alla som stockar. Den 8 november börjar med en vandring genom varierande terräng och vegetation. Vi gör också ett besök vid ett vattenfall. Efter ytterligare en god natts sömn beger vi oss till Mysore. Där besöker vi bland annat Maharadjans palats och templet på Chamundi Hill.
Indiska volontärer höjer humöret
Söndag 8 november
Efter en natt i primitivt läger och en lång vandring genom regnskog som kryllade av blodiglar var SA3 i stort behov av en smak av civilisation.
Efter alla blodigelstrapatser så fick vi komma till ett home stay där alla fick ta av sig sina dyblöta skor och duscha av sig. Vi fick en väldigt god middag på restaurang och sedan bar det tillbaka till dit vi bodde och då var det dags för lekar! Det var både svenska och indiska lekar och alla fick sig ett gott skratt. Vi dansade en indisk dans och sjöng ”Banana Song”. Men vi svenskar bjöd också på oss själva. Vi körde Hannas klapplek och i slutet var det bara hon och Venu kvar. Takten ökade och ökade och tillslut hängde inte Venu med.
Roligast av allt var när vi svenskar först sjöng ”Hej, jag heter Bengt” och de indiska voluntärerna Venu och Bo direkt kontrade med ”Hey, my name is Joe”, som är nästan exakt samma ramsa fast på engelska. Kanske hade Bo något med detta att göra eftersom han kan norska och förstår svenska efter sitt utbytesår i Trondheim. Med den här avslutningen på dagen kunde vi inte gå och lägga oss besvikna. Visserligen var vi trötta och fulla av bett från blodtörstiga iglar, men inget slår våra grymma voluntärer.
Skräptanter i slummen
Idag har vi varit med om någonting vi aldrig mer kommer att få uppleva. Och det var just därför vi stod ut med stanken, smutsen och alla matrester.
Vi kan stolta och nöjda säga att klackarna var i taket under hela tiden. Med gult munskydd och röda tjocka handskar tog vi oss an slummens avfall. Detta är ett jobb som endast de lågkastliga tvingas utföra. Vi såg därför detta som en chans att bevisa för folket att det här jobbet är något som alla kan utföra och inte bara en del av människorna. Den blå kärran med källsortering i korsades genom slummens alla gator och den trevliga sop-tanten ryckte i bjällran när det var dags för folket att dela ut sina sopor till oss.
Att vi sjöng när vi sorterade soporna och drog med oss vagnen gjorde inte så att människorna i slummen fick mindre att titta på, och vi delade mycket skratt med varandra. Lena var fotograf och Martina stod bredvid och hejade på. Det visade sig att tanten var lätt att kommunicera med även fast vi använda det svenska språket. Med mycket kroppsrörelse och några lätta indiska ord vi lärt oss under resan så gick det faktiskt mycket bra, även fast vi sorterade fel många gånger så fick vi bara leenden tillbaka.
Redan från det första besöket i slummen fick vi uppleva en stor gemenskap och glädje från människorna detta var även något vi fick se idag. Vi fick ett stort följe av barn som följde efter oss under vägens gång. Vid ett stopp vi gjorde kom det fram en äldre man för att slänga soporna, innan hade de endast varit kvinnor och barn som gjort detta. I och med att han stod och posade med soporna lite allt för länge inför Lenas kamera, tyckte han nog att han själv var väldigt duktig.
Efter ett tag blev vagnen full med avfall, och vi skulle då följa med soptanten till ett ställe där vi kunde lasta av det. Där möttes vi av unga pojkar som gick barfota och verkade vara i 14 års ålder. De hjälpte oss att tömma soporna i en stor lastbil. De lyfte de stora korgarna på huvudet och slängde sedan in det i lastbilen. Detta måste vara oerhört påfrestande för de magra stackars pojkarna.
Vi gjorde detta jobb i lite mer än en timme och det var nog så länge vi hade klarat av det. Det var en givande och väldigt speciell upplevelse vi fick vara med om idag. Den här resan har bestått utav nya upplevelser och erfarenheter, vi har övervunnit rädslor, klarat av utmaningar och med det växt som människor i livet. Tillsammans klarar man mycket. Dock måste vi tillägga att tålamodet har varit vår bästa vän under resans gång.
Text och bild: Lärare och elever på samhällsvetenskapsprogrammet, inriktning samhäll
